Löparåret 2018 - en sammanfattning

2012 - Året jag började röra på mig, totalt 647 km
2013 - Kollapsade främre fotvalv, totalt 667 km
2014 - Toppenår till september sen överbelastningsskada efter UltraVasan 45, totalt 1103 km
2015 - Fjolårets skada förstörde hela året, totalt 343 km
2016 - Började komma tillbaka lite men kände fortfarande av problemen, totalt 986 km
2017 - Kunde springa igen men kraschade psykisk på hösten, 1136 km

Året började med att försöka plocka upp mig från höstens krasch. Jag hade inte loggat ett enda träningspass sedan mitten på oktober. Jag vågade inte då stora delar av 2017 var träningen inte rolig, varje pass var lite av en besvikelse då kroppen var ur balans och trots att jag sprang betydligt mer än vad jag tidigare gjort så blev jag inte bättre. Ju längre året led desto svagare kände jag mig. Nu vet jag ju varför men det visste jag inte då. Det var först i mitten på januari i år som jag på inrådan av min psykolog snörade på mig löparskorna igen. Jag var lite av ett nervvrak när jag drog iväg, jag ville ju inte känna den där tunga känslan i kroppen och smärtan i bröstet igen. Livrädd för att få en panikångestattack. Det var mina första steg för att hitta tillbaka till varför jag en gång började springa.

Det tog ett tag innan ångesten inför ett träningspass började släppa och jag började tro på mig själv igen. Men jag kände glädje när jag sprang igen, det var ändå det viktigaste. Om jag inte skulle kunna komma tillbaka rent fysiskt så ville jag ändå kunna glädje annars får det vara. Glädjen gjorde att jag ville ta mig ut och tack vare medicin och terapeutisk hjälp så var inte kroppen stressad på samma sätt längre så helt plötsligt började det ju gå bättre att springa också.

Framåt april sprang jag mer än jag någonsin gjort och efter nästan varje pass längtade jag till nästa. Jag hade fått lära mig att det inte gör något att välja bort ett pass om jag inte känner för att springa den dagen Tidigare hade det stressat mig enormt mycket om jag inte kommit upp i den tänka veckomängden. Nu är kan jag rycka lite på axlarna åt det, vill jag inte springa så gör jag inte det. Det är däremot lite svårt emellanåt att skilja på det, vad gör jag för att jag vill och vad gör jag för att jag hade tänkt göra det. Sen lägger jag ju fortfarande upp mål för mig själv men det är inte veckomål eller distansmål längre. Utan det handlar nästan enbart om att utmana mig själv. Jag vill fortfarande testa mina gränser och flytta dem. Nu så här på årets sista dag kan jag konstatera att jag lyckats skapligt med hålla huvudet på rätt sida. Jag får fortfarande påminna mig om att det inte gör något att det bara blev en löptur en vecka och framförallt att jag kan lägga det bakom mig och gå vidare. 

Minnen från året jag tar med mig då. Givetvis Vemdalen Fjällmaraton då jag hade en toppendag på fjället, läs gärna min "race report". Ett annat minne är den glädje som jag känna på när jag lite på chans bjöd in till en backyard ultra light. Jag blev lite tagen av hur många som kom och all positivitet. Att jag vann över mitt eget huvud den dagen är egentligen bara en bonus.
Jag tar också med mig att jag kunnat springa hela året vilket faktiskt är första gången sedan jag började. I år har jag inte haft några skavanker, både kropp och knopp har varit med mig. Det är väl en del erfarenhet som spelar in så klart men det mesta beror på min egen nya och bättre inställning. Så jag hoppas att det fortsätter så även 2019.

2018 i siffror
Distans 1705,1 km (4,67 km / dag)
Tid 179h 58min 46s
Antal löppass 148 stycken
Snittlängd per pass 11,5km
Höjdmeter 26278 m