Mattias "Stiglöparn" Sundberg

6 timmar, 39 minuter och 44 sekunder. Det är egentligen fantastiskt vad kroppen ställer upp på bara du matar den med energi och har positiva tankar i huvudet. Att förflytta sig fyra och en halv mil genom myrar, över fjäll, uppför slalombackar till fots utan att protestera.

Eller ja, lite protesterade den efter klättringen uppför Hovde. Vi hade ju trots allt sprungit nästan 35 km i fjällterräng och avverkat 1000 höjdmeter innan den klättringen. Sen är det mentalt ganska jobbigt att både se och höra målet 1 km nedanför men veta att det är 10km kvar då banan går över en till fjälltopp innan vi kommer dit.

Hela veckan innan start var jag nervös och lite ängslig. Orolig över om jag gjort milen och träningstimmarna som behövs för att få en någorlunda njutbar dag på fjället. För mig har det varit väldigt viktigt att bara träna när jag faktiskt vill det. Förra året var det helt fel drivkrafter bakom löpandet och i år har jag hittat glädjen igen. Men det har också inneburit att några tänkta långpass inför fjällmaran inte blivit av. Så jag hade faktiskt lite ångest över det inför start samtidigt som jag försökt intala mig själv att det är vad det är, ta det lugnt och lyssna på kroppen. Så här i efterhand visade det sig att jag inte hade nånting att vara orolig för. Visst, sista milen var tung rent mentalt men jag kunde njuta större delen av de där dryga 6 timmarna.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av banan, alla fjäll ser ju inte lika ut. Att det skulle bli myr, spång och uppför visste jag ju men det var stundvis mer tekniskt än jag trodde. En del obanat, extremt branta klättringar och mycket steniga partier gjorde loppet väldigt varierat. För mig är det dock ganska positivt då det också varierar rörelsemönstret till skillnad från Ultravasan 45 som jag sprang för några år sedan. 

Första 15km är väldigt lättlöpta, fina breda leder och ganska platt. Min målbild var att gå runt på mellan 6 och 7 timmar. En drömgräns hade varit under 6 timmar men det kändes inte riktigt realistiskt. Med 11km kvar hade jag nästan 1½ timme på mig att nå 6 timmarsmålet men förstod rätt snart att det inte skulle räcka. Inte med tanke på den nästkommande kilometern skulle ta nästan 30 minuter, den berömda Västbacken upp på Hovde. Det gick så vansinnigt långsamt upp för den backen så jag och mina närmaste medlöpare mest bara skrattade åt situationen. 

Sista 2 km var ren utförslöpning men det alldeles för brant för att jag skulle kunna springa på. Jag var mest bara glad över att fortfarande kunna göra något som såg ut som löpning. Kom ikapp en tjej som gick baklänges nedför backen med lindat knä och funktionärer som hjälpte till. Tyckte synd om henne då det såg ut som om hon tänkte bryta med bara knappa 2km kvar.

Helt plötsligt tog skogen slut och jag kom ut i barnbacken med 200 meter kvar att springa till målet. Kände mig oförskämt pigg när jag korsade mållinjen där Anneli väntade. Första gången jag sprang maraton släppte en massa uppdämd prestationsångest vid målgången och jag kände mig både lättad och tom. Tomheten över att inte längre ha något syfte och mål med min träning, det var ju det där loppet jag hade levt för de senaste 4-5 månaderna.

Nu kände jag bara glädje. Glädje över att ha haft en sån bra dag och trevlig helg. Glädje över att både kropp och knopp ställde upp. Glädje över att överhuvud taget kunna göra det jag gör.

Mitt liv kretsar inte längre runt enskilda mål utan det är löpningen i sig som är syftet och det tar inte slut bara för att jag går i mål på en tävling. 

I torsdags förra veckan åkte jag till Edsbyn för att springa tävling för första gången sen i september. Termometern i bilen visade över 25 grader när jag parkerade på Kygelvallen. Jag har alltid reagerat dåligt på värme när det kommer till löpning, det tar ganska lång tid innan jag acklimatiserar mig på försommaren och den här dagen var inget undantag. Dessutom hade jag sprungit tusingar dagen innan i en förhoppning att väcka kroppen till liv, det hade inte den effekt jag hoppats på!

Men jag hade inga idéer om att prestera på något sätt utan det var snarare gemenskapen som lockade. Det och att testa hur det skulle kännas att pressa sig själv lite hårdare än vad man gör på träning. Hur skulle kroppen och (framförallt) huvudet reagera?

Inför start värmde jag upp i tre omgångar, först bara en liten kort jogg för att kolla in terrängen och kolla om kroppen var i balans. För mig brukar det kännas ganska fort hur kroppen samverkar, om den samverkar. Den här dagen var känslan sådär, lite stel i höften och benen kändes ganska tunga. Fortsatte sedan i två omgångar till och den sista kändes lite bättre, kanske var det för att temperaturen sjunkit rätt mycket men det ingav lite hopp om att kunna ha en skaplig känsla i loppet.

För att göra en lång historia kort så gick det rätt skapligt, kanske inte den fart jag hade trott att jag skulle ha men banans karaktär bidrog nog till det. Men jag kände mig stark uppför och jag knaprade in på de framför och sprang förbi i varje stigning. På platten och utför drog de i från dock. Det märks att jag tränat en del motlut och skippat fartpassen i vår. Underlaget i sig var väldigt lättsprunget, grusat motionsspår i princip hela vägen med några brantare stigningar och ett par tvära kurvor. Inte direkt min starka sida :)

Det jag tar med mig är dock att jag mådde bra rent mentalt efteråt. Det var kul och jag kände mig lite upprymd på vägen hem. Det fanns inget illamående inför start, inga negativa tankar eller stresskänsla varken före eller efter vilket är otroligt skönt! Däremot har jag haft lite ångest över att jag varken plockat fram cykeln eller kajaken än då HEX går på fredag. Nu blir nog ingen start för mig, möjligen att jag är med på nån gren men hela hinner jag vara med på. Det kommer fler tillfällen och måendet går ändå före. Om något ger mig stress eller ångest tänker jag lyssna på det och inte tvinga mig själv.

Förra veckan bestämde jag mig. Lite grann av en slump var det men nu är det gjort. Jag är anmälad till Vemdalen Fjällmaraton 45km.

Jag har ju under vintern och våren inte vågat planera någonting för jag inte känt mig redo. Tanken på att tävling och planerade lopp har varit förknippat med en del stress och ångest. Det krävs träning, jag vill (eller ville) prestera och har svårt att se det för vad det är eller i alla fall borde vara.

Det är inte helt utan stress men jag har släppt prestationskravet. Träningen ger mig mer glädje än någonsin även om jag ibland får stanna upp och säga åt mig själv då jag kommer på mig med att titta på veckomängden lite för mycket. Faktum är att jag springer mer nu än vad jag gjort tidigare och i princip helt utan press. Nu har det dessutom äntligen blivit bart på stigarna så det är extra inspirerande.

Av bara farten så anmälde jag mig till Långa terräng-DM som går nästa vecka i Edsbyn. Kanske inte direkt stiglöpning men jag känner för att komma hemifrån och springa lite grann plus att jag behöver jobba lite på farten. 12 km terrängspår lär göra ont i bröstet :)

Jag har funderat på det här med vinterlöpning, speciellt i de delarna av landet där vi har snö och skapligt med minusgrader om vintrarna. Man brukar ju säga att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder och jag är den första att skriva under på det. Det ska vara väldigt risigt väder för att jag ska stanna inne om jag är sugen på en löptur. Det är i princip bara när det blir för kallt som jag stannar hemma och med för kallt menar jag under -15 och det är för luftrörens välbefinnande. 

Men det är också det där med rätt kläder som kan vara omotiverande. Det är inte det att jag inte har rätt kläder, min garderob består väl till 90% av träningskläder i olika former och 10% vanliga kläder. Utan det är dagar som idag, -10 grader ute, snöfall och relativt hård blåst som jag kan känna att det är för mycket stök innan löpturen för att det ska vara värt det. Det ska vara underställ (bara tröja eller både tröja och byxa), tröja, tights, de obligatoriska löparshortsen, rätt jacka (vind, skal, fodrad), mössa och vantar. Det är så mycket enklare resten av året. Enbart shorts på nederdelen från mitten av april till oktober-november, antingen t-shirt eller långärmad tröja och vindjacka om det är busväder. Det blir liksom omständligt att ta sig iväg.

Fast å andra sidan finns det något väldigt avkopplande med vinterlöpning. När första snön för året kommit och den där tystnaden infinner sig. Det är som om någon lagt på ett lock och bruset dämpas. Det enda jag hör är min egen andning och fötterna som landar i snön, kanske lite prassel från jackan. Jag har svårt att se hur man kan vara mer frikopplad från resten av världen än så. Speciellt om man springer i orörd snö utan några tidigare fotspår. 

Men varje årstid har ju sin charm så att välja ut en favorit är svårt. Våren när det gröna börjar växa fram igen och solen värmer gör ju att motivationen slår i taket ellse sommaren och de ljusa, ljumma kvällarna. Hösten när allt är fullt av färger och solens strålar precis når genom trädkronorna och man kan springa nästan hur långt som helst. Men måste jag välja nånting så är det få löpturer som är så härliga som de i varmt sommarregn. Det är så befriande att bara springa rakt igenom alla vattenpölar utan att bry sig om att man blir genomblöt, det gör i alla fall att jag kan släppa all annan oro också.

Överlag har jag nog en liten förkärlek till att springa i sådant väder som normala personer väljer att undvika. Några av mina skönaste löpturer har varit i regn och rusk. Det förhöjer frihetskänslan och närheten till naturen. Runt 10 grader och lätt regn i luften är annars en favorit för långpassen.

Men just nu längtar jag faktiskt mest till våren, det var länge sedan jag sprang på en stig och det är ju ändå det jag vill!

Det är svårt att förklara varför jag lockas av springa långt. Och med långt menar jag längre än den klassiska marathon-distansen som är 42195 meter, eller 42,2km som kanske känns igen mer. Känslan av att flytta sina egna gränser, att göra något man inte trodde var möjligt är ju så klart en del i det. Jag kommer inte riktigt ihåg första gången jag sprang 1 mil men 2 mil kommer jag väl ihåg, det var första året jag sprang och hade som mål att springa Stockholm Halvmarathon.  Glädjen över att ha övervunnit smärtan i de då oerfarna benen och fotlederna var stor och stoltheten kanske ännu större. Jag hade vunnit över mig själv.

Spola fram ett par år till 2014. Jag hade dragits med en massa bekymmer och överbelastningsskador under hösten vintern 2013 men kom till en ortoped som hittade svaren och lösningen i form av pelotter till min nedsjunkna främre fotvalv. Årets stora mål var mitt första marathon, eller ja, ultramarathon är det ju egentligen. 45 km i Vasaloppsterrängen. Träningen hade gått otroligt bra hela sommaren där ren löpträning varvades med triathlon, swimrun, kajak och MTB-cyklingen. Tränade cirka 10 timmar i veckan och var i mitt livs form. Men träning kunde inte förbereda mig på känslorna efter målgången i UltraVasan. Direkt efter jag kommit i mål blev jag först helt tom, sen började jag fatta vad jag precis gjort. Jag satte mig ner vid ett träd en bit från målet och ringde till Anneli. Det var som en sten lättat från min bröst när jag uttalade orden "Jag gjorde det, jag är i mål" och tårarna började rinna på mig. Dels var jag så lättad över att det var över, jag hade fått kämpa otroligt hårt den sista milen från Eldris och in i mål med kramp i vader, trästockar till lår och ömmande fötter. Dels för att jag återigen lyckats vinna över mig själv.

Men det finns något mer än det som lockar. Vissa kallar det runners high, jag kallar det frihet. Frihet att kunna röra sig så långa sträckor för egen maskin. Att komma bort från vardagen, stress och det ytliga och i stället få koppla av i skog och mark. Det låter kanske lite väl naturromantiskt och sådär lagom flummigt men det gör det inte mindre sant. Speciellt när man springeri fjällvärlden, allting sätts i nya perspektiv då. Du får en nyvunnen respekt för hur liten du faktiskt är i sammanhanget men också hur viktigt det är att bevara det vi har.

Häromdagen gjorde jag ett personlighetstest, ni vet ett sådant där test som säger vilken färg man representerar (grovt förenklat). Man kan bli blå, grön, röd eller gul där de olika färgerna har olika drivkrafter här i livet. Lite kort kan man säga att gula är känslobaserade, röda fokuserar på handling och agerande, gröna är hjälpande och stödjande, blåa är sakliga och logiska.

Personligen såg jag fram emot det här testet, dels för att jag spenderat mycket tid det senaste halvåret att analysera min egen person men också för att det kan ge lite svar på hur andra personlighetstyper ser på mig.

Föga förvånande är jag knallblå med en del grönt, eller som man kan läsa i mitt resultat

Hans motto är: "Fakta är fakta". Han är skicklig på att upptäcka och samla in uppgifter för olika ändamål. Om han är mycket intresserad av ett ämne, skaffar han fram och sätter sig in i all tillgänglig information om ämnet.

Något min sambo gjort mig uppmärksam på mer än en gång men också något jag själv är mycket medveten om. Jag går all-in när jag stöter på nya grejer att sätta sig in i, det finns inget annat läge. Jag och min psykolog har också pratat om just detta karaktärsdrag och det är ett sätt för mig att ha kontroll över situationen likväl ett mått av bipolaritet. Inte för att jag är bipolär men jag är av åsikten att alla har ett visst mått av dessa diagnoser (bipolär, ADHD etc) utan att det för den skull behöver diagnosticeras.

Mattias är intuitiv och kan ställa bra frågor för att få fram den nödvändiga och fullständiga informationen han behöver. När det går undviker Mattias öppen konflikt. Människor betraktar ofta Mattias som formell och reserverad. Han vill hellre att andra skall fråga honom till råds än att han skall inleda konversationen. Mattias vill vara säker på att ge korrekta råd.

 Och det stycket beskriver otroligt väl hur jag fungerar i min arbetsroll men även privat. Hela rapporten är på cirka 40 sidor och jag känner igen mig själv i det mesta. Vid genomgången med beteendevetaren så fick jag föregå resultatet med att gissa på hur det gick och hon berömde min självkännedom vilket kändes bra. Det visar på att jag har gjort nånting rätt den senaste tiden.

Däremot så är det ju lite krock mellan min logisk, rationella sida och den känslobaserade när det kommer till exempelvis träning och löpning där jag vill vara betydligt mer känslostyrd och inte bara göra det som logisk är bäst för resultatet. Men ofta når man väldigt långt med bara kunskap och förståelse för att kunna genomföra en förändring.

För mig har det alltid kommit naturligt att ha en målbild när jag ska ta mig för något. Jag gör det för nästan allt, det sker i princip undermedvetet. Jag visualiserar och föreställer mig känslan när jag når målet. Det kan vara allt från hur den hemgjorda hamburgaren ska smaka till hur första turen med kajaken jag håller på att bygga kommer att kännas. För att inte tala om när jag skulle springa mitt första ultramarathon. Det är, i brist på andra ord, en del av min person.

Så i höstas när jag fick mina panikångestattacker och konstaterade depression målade jag så klart upp en bild av vem jag ska vara och hur jag ska agera när jag blir "frisk" igen. Och det är nog bra för det skapar en vilja hos mig att nå dit. Jag trivs med att ha tydliga mål och planera en väg dit. Så även när det kommer till träning. För mig har träning utan mål varit problematiskt, det har alltid varit en strävan efter att utvecklas på något sätt.

Men kombinationen träning och panikångest/depression gjorde att jag också var tvungen att skala bort en massa tankar, mål och planer. Men även träning fick stå tillbaka då det hade gått lite över styr med mål och löpningen bestod mer i att nå upp till ett antal löpta mil per vecka än att faktiskt ha kul och njuta. Så som jag skrev tidigare fick känslan helt avgöra om jag skulle bege mig ut eller inte. Ingen loggning av träning alls, inga mål, inga planer.

Nu har jag börjat skapa lite mer rutin i träningen för det känns roligt igen. Eventuell ångest glöms bort och jag mår bättre av att röra mig. Det är fortfarande en väldigt svår balansgång för det är lätt att trilla tillbaka och börja räkna kilometer och jämföra tider. För är det något jag inte vill tillbaka till är det att känna stress på söndag över att jag måste springa minst 20km för att nå upp till veckans mål. Jag vill springa precis så långt och länge jag vill springa oavsett vad jag gjorde dagen före eller veckan före. Men det är otroligt skönt att våga planera in lunchlöpning i morgon och se att det faktiskt fungerar. Fortfarande gäller att jag hoppar över träningen om jag känner att jag inte vill, inga måsten längre.

Det finns dock ett mål, eller ja, egentligen två mål men ett snarare är mer av en dröm fortfarande. Målet är att springa något av våra fjällmaraton. Förut tänkte att jag det är bara Axa Fjällmaraton (KIA heter det väl nu) som gäller för det var originalet och nånting man behövde ha på löpar-CV:et. Nu är jag mer ute efter det som ger mig mest och bäst upplevelse. Så det lutar mer åt Vemdalen eller Sälen. AXA/KIA har blivit så stort och exploaterat, bara det här med att fixa boende känns som en pärs så just nu känns det inte aktuellt. De andra två känns mer tillgängliga, lite familjära på ett sätt och det tilltalar mig. Men jag har inte vågat anmäla mig än, nånting i mig känner sig inte redo. Om måendet fortsätter vara stabilt och jag fortsätter känna glädje i skogen kommer jag att anmäla mig i vår. Sen vill jag ju tillbaka till Tänndalens 4 toppar i september, det var så jäkla fint att springa där så jag vill verkligen fullfölja loppet.

Det andra målet, Drömmen, är att springa ett regelrätt ultramarathon i riktiga berg. Jag har sneglat på Transvulcania som tänkbart lopp, 74km och 4300hm. Men det är tidigast 2019 som jag ser det kunna hända. Om inte annat kräver de att man sprungit ett minst 40km långt bergslopp de senaste 18 månaderna inför tävligen så en fjällmara kan ju vara lösningen på det ;)

Den 17:e oktober körde min sambo in mig på jourmottagningen här i stan. Med spasmande muskler, sväljsvårigheter och ett fruktansvärt illamående tog vi oss in där och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste, jag hade fått mitt livs första panikångestattack. Sen gick det ganska fort, träffade läkare, fick medicinering och inbokad hos psykolog på bara någon vecka.

Jag har hunnit med att få några panikångestattacker till, bland annat en som var så läskig att vi hade ambulanspersonal på besök. Samma spasmer som tidigare men i kombination med en känsla av att någon kopplat hela mitt nervsystem i eluttaget. Satt helt paralyserad i soffan och kunde knappt ens prata.

Nu nästan 2 månader senare har jag haft medicinering i cirka 6 veckor och gått i terapi. Mitt mående är helt klart mycket bättre och stabilt. Exakt vad det innebär vet jag inte riktigt ännu. Jag kan mycket väl fortfarande ha ångest men jag har accepterat den och det hindrar mig inte. Däremot så känner jag mycket tidigare om en situation stressar mig och kan göra något för att komma ur den.

Jag har kommit igång med träningen igen men på en helt annan nivå och andra premisser än tidigare. Just nu avgör känslan för dagen om löparskorna åker på eller inte, pulsbandet stannar hemma och jag knäpper inte ens igång klockan. Glädjen till löpningen och skogen är på väg tillbaka.

Det är många insikter, små som stora, som kommit till mig under den här perioden. En större förståelse för mig själv och för människor runt omkring mig. Men resan har bara börjat, det finns mycket kvar att jobba med. Gamla vanor är svåra att släppa men det händer lite hela tiden.

För några veckor sedan tog klubben beslut om att förbereda för att märka upp fler leder runt Stormorshäll. En av lederna som nu ska permanentmarkeras är Stormorstrailen som är en 8 km lång slinga i första hand avsedd för vandring och löpning men med lite vilja så går den att cykla med några lyft på vägen.

Så vi beställde ett gäng skyltar i fyra nya färger där två kommer att användas för att markera anslutningsleder till Vadporten respektive Färssjön, en för Stormorstrailen och en som slinga som kommer att kallas Klapperberget. Totalt 60 orangea skyltar märkta Stormorstrailen med reflexpilar har förberetts. Med förberetts betyder att jag och min sambo har klistrat på pilarna på själva skylten. Alla vi har olika sätt att spendera en fredag kväll :)

Även om själva eventet Stormorstrailen är Daniel Rönströms idé så är banan min lilla bebis. En bana som har lite av allt och passerar självklart över både rullstensåsen och själva Stormorshällen. Nu är det 3:e året som vi tillsammans med Rädda Barnen i Söderhamn anordnar Stormorstrailen där varenda krona av den frivilliga anmälningsavgiften går till just Rädda Barnen i Söderhamn.

Jag hoppas vi ses på Stormorshäll den 8:e oktober!

Jag kan inte säga att jag varit mycket i fjällen. Visst blev det några slalomturer i ungdomen på familjesemestern men inte hade jag väl vett att uppskatta det då. Det enda jag kommer ihåg är vurpor och sura miner.

Men suget efter berg har växt stadigt sen jag började springa, inte minst genom att läsa andras berättelser och titta på deras bilder. Förra året var jag med i Hemavan24, en 24 timmars rogaining vid Norra Storfjället och nånting hände, ett begär vaknade hos mig.

I år bestämde jag mig för att besöka fjällvärlden på egen hand. En 3-dagars löpresa till Jämtland och den välvandrade Jämtlandstriangeln. Det var då jag upptäckte att fjällen och bergen inte är så otillgängliga som jag tyckte innan.

Så det kommer garanterat bli fler resor norrut i fortsättningen.