Det är svårt att förklara varför jag lockas av springa långt. Och med långt menar jag längre än den klassiska marathon-distansen som är 42195 meter, eller 42,2km som kanske känns igen mer....

Det är svårt att förklara varför jag lockas av springa långt. Och med långt menar jag längre än den klassiska marathon-distansen som är 42195 meter, eller 42,2km som kanske känns igen mer. Känslan av att flytta sina egna gränser, att göra något man inte trodde var möjligt är ju så klart en del i det. Jag kommer inte riktigt ihåg första gången jag sprang 1 mil men 2 mil kommer jag väl ihåg, det var första året jag sprang och hade som mål att springa Stockholm Halvmarathon. Glädjen över att ha övervunnit smärtan i de då oerfarna benen och fotlederna var stor och stoltheten kanske ännu större. Jag hade vunnit över mig själv.

Spola fram ett par år till 2014. Jag hade dragits med en massa bekymmer och överbelastningsskador under hösten vintern 2013 men kom till en ortoped som hittade svaren och lösningen i form av pelotter till min nedsjunkna främre fotvalv. Årets stora mål var mitt första marathon, eller ja, ultramarathon är det ju egentligen. 45 km i Vasaloppsterrängen. Träningen hade gått otroligt bra hela sommaren där ren löpträning varvades med triathlon, swimrun, kajak och MTB-cyklingen. Tränade cirka 10 timmar i veckan och var i mitt livs form. Men träning kunde inte förbereda mig på känslorna efter målgången i UltraVasan. Direkt efter jag kommit i mål blev jag först helt tom, sen började jag fatta vad jag precis gjort. Jag satte mig ner vid ett träd en bit från målet och ringde till Anneli. Det var som en sten lättat från min bröst när jag uttalade orden "Jag gjorde det, jag är i mål" och tårarna började rinna på mig. Dels var jag så lättad över att det var över, jag hade fått kämpa otroligt hårt den sista milen från Eldris och in i mål med kramp i vader, trästockar till lår och ömmande fötter. Dels för att jag återigen lyckats vinna över mig själv.

Men det finns något mer än det som lockar. Vissa kallar det runners high, jag kallar det frihet. Frihet att kunna röra sig så långa sträckor för egen maskin. Att komma bort från vardagen, stress och det ytliga och i stället få koppla av i skog och mark. Det låter kanske lite väl naturromantiskt och sådär lagom flummigt men det gör det inte mindre sant. Speciellt när man springeri fjällvärlden, allting sätts i nya perspektiv då. Du får en nyvunnen respekt för hur liten du faktiskt är i sammanhanget men också hur viktigt det är att bevara det vi har.