Vemdalen Fjällmaraton

share | | Kommentera

6 timmar, 39 minuter och 44 sekunder. Det är egentligen fantastiskt vad kroppen ställer upp på bara du matar den med energi och har positiva tankar i huvudet. Att förflytta sig fyra och en halv mil genom myrar, över fjäll, uppför slalombackar till fots utan att protestera.

Eller ja, lite protesterade den efter klättringen uppför Hovde. Vi hade ju trots allt sprungit nästan 35 km i fjällterräng och avverkat 1000 höjdmeter innan den klättringen. Sen är det mentalt ganska jobbigt att både se och höra målet 1 km nedanför men veta att det är 10km kvar då banan går över en till fjälltopp innan vi kommer dit.

Hela veckan innan start var jag nervös och lite ängslig. Orolig över om jag gjort milen och träningstimmarna som behövs för att få en någorlunda njutbar dag på fjället. För mig har det varit väldigt viktigt att bara träna när jag faktiskt vill det. Förra året var det helt fel drivkrafter bakom löpandet och i år har jag hittat glädjen igen. Men det har också inneburit att några tänkta långpass inför fjällmaran inte blivit av. Så jag hade faktiskt lite ångest över det inför start samtidigt som jag försökt intala mig själv att det är vad det är, ta det lugnt och lyssna på kroppen. Så här i efterhand visade det sig att jag inte hade nånting att vara orolig för. Visst, sista milen var tung rent mentalt men jag kunde njuta större delen av de där dryga 6 timmarna.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av banan, alla fjäll ser ju inte lika ut. Att det skulle bli myr, spång och uppför visste jag ju men det var stundvis mer tekniskt än jag trodde. En del obanat, extremt branta klättringar och mycket steniga partier gjorde loppet väldigt varierat. För mig är det dock ganska positivt då det också varierar rörelsemönstret till skillnad från Ultravasan 45 som jag sprang för några år sedan. 

Första 15km är väldigt lättlöpta, fina breda leder och ganska platt. Min målbild var att gå runt på mellan 6 och 7 timmar. En drömgräns hade varit under 6 timmar men det kändes inte riktigt realistiskt. Med 11km kvar hade jag nästan 1½ timme på mig att nå 6 timmarsmålet men förstod rätt snart att det inte skulle räcka. Inte med tanke på den nästkommande kilometern skulle ta nästan 30 minuter, den berömda Västbacken upp på Hovde. Det gick så vansinnigt långsamt upp för den backen så jag och mina närmaste medlöpare mest bara skrattade åt situationen. 

Sista 2 km var ren utförslöpning men det alldeles för brant för att jag skulle kunna springa på. Jag var mest bara glad över att fortfarande kunna göra något som såg ut som löpning. Kom ikapp en tjej som gick baklänges nedför backen med lindat knä och funktionärer som hjälpte till. Tyckte synd om henne då det såg ut som om hon tänkte bryta med bara knappa 2km kvar.

Helt plötsligt tog skogen slut och jag kom ut i barnbacken med 200 meter kvar att springa till målet. Kände mig oförskämt pigg när jag korsade mållinjen där Anneli väntade. Första gången jag sprang maraton släppte en massa uppdämd prestationsångest vid målgången och jag kände mig både lättad och tom. Tomheten över att inte längre ha något syfte och mål med min träning, det var ju det där loppet jag hade levt för de senaste 4-5 månaderna.

Nu kände jag bara glädje. Glädje över att ha haft en sån bra dag och trevlig helg. Glädje över att både kropp och knopp ställde upp. Glädje över att överhuvud taget kunna göra det jag gör.

Mitt liv kretsar inte längre runt enskilda mål utan det är löpningen i sig som är syftet och det tar inte slut bara för att jag går i mål på en tävling.